Den svenska tech­branschen har länge arbetat med hållbarhetsfrågor, både inom det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Arbetet är nu viktigare än någonsin och ett aktivt hållbarhetsarbete är en förutsättning för att kunna leva upp till lagstiftningens och marknadens hållbarhetskrav och bidra till att de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 uppfylls.

Branschen strävar efter att möjliggöra och underlätta ett hållbart agerande i alla delar av samhället som använder tech­branschens tjänster och produkter.

Begreppet ”hållbar utveckling” omfattar ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.
Förkortningen ESG är vanligt förekommande och står för Environmental, Social and (corporate) Governance och är inte minst vanligt förekommande i finans­branschen men sprids nu till fler branscher. Inom detta begrepp ingår både miljömässig och social hållbarhet.

Här samlas frågor och svar kopplat till tech­branschens hållbarhetsarbete. Innehållet uppdateras löpande med stöd av TechSveriges Hållbarhetsråd.

Energi, energieffektivitet och koldioxidutsläpp utgör en viktig del av IT- och telekomprodukters miljöbelastning. Enligt en forsknings­rapport står IT- och telekomsektorn för 3,6 % av den globala energiförbrukningen*.

Den allra största miljöbelastningen från IT- och telekomsektorn uppstår vid produktionen av IKT-produkter men en stor del av miljöbelastningen beror på elförbrukningen under själva driftsfasen. I Sverige är energiförbrukningen i det närmaste helt fossilfri och branschen arbetar aktivt för att minska sina koldioxidutsläpp genom hela livscykeln.

*) https://doi.org/10.3390/su10093027 Table 6

Information om varors innehåll av kemiska ämnen syftar till att skapa förutsättningar för riskminskning genom att alla produktions- och hanteringsled får tillräcklig information för att kunna bidra till utveckling av produkter i enlighet med miljöbalken och i linje med miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö”. Tillverkare av produkter och tjänster är ansvariga för att möta all tillämplig lagstiftning. Beträffande produkter avses bland annat krav på produktens elektriska säkerhet, elektromagnetiska kompatibilitet (EMC), anslutning till telenätet, kemiska innehåll m.m.

Den svenska miljölagstiftningen är huvudsakligen samlad i miljöbalken, men även andra lagar har betydelse inom miljöområdet. Dessutom gäller EU:s miljöbestämmelser oss i Sverige.
Miljöfrågor har under de senaste åren fått ett allt större utrymme i den politiska debatten och på den politiska dagordningen. Styrande för detta arbete är ofta FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling inom Agenda 2030.

Genom att klimatfrågan tas upp på en mer allmän agenda diskuteras miljöfrågor ofta inom det vidare begreppet ”hållbar utveckling” som omfattar miljö, ekonomi och sociala frågor.

Inom ramen för EU:s arbete med en europeisk grön giv (Green Deal) med strävan om att bli världens första klimatneutrala kontinent har det bl.a. tagits fram en Circular Economy Action Plan (CEAP) som specificerar en rad nyckelaktiviteter för vilka Europeiska kommissionen kommer att presentera förslag som påverkar branschen under de kommande åren. Det handlar bl.a. om förslag om produktpass och rätt till reparation. Inom ramen för EU:s arbete med hållbarhetsfrågor har det också identifierats ett behov av att förbättra graden av återvinning av använda produkter för att säkerställa framtida tillgång till råmaterial.

Inom området resurseffektivitet får energiförbrukning och energieffektivitet en allt större roll både som strategisk aspekt (tillgång till energi) och för att klara EU:s klimatåtagande gällande koldioxidutsläpp. Fokus sätts mer och mer på produkters energiförbrukning, vilket även kommer att resultera i nya krav inom ramen för EU:s ekodesigndirektiv.

Utöver den lagstiftning på miljöområdet som tas fram på EU-nivå kan EU-kommissionen sedan ge uppdrag till exempelvis CEN (Europeiska standardiserings­organisationen) att ta fram standarder som stöttar efterlevnad av dessa miljölagar.

Utrymmet att ta miljöhänsyn och sociala hänsyn i samband med offentliga upphandlingar har successivt blivit allt större och vikten av att det offentliga tar större ansvar på hållbarhetsområdet har blivit tydligare under senare tid. Hållbar utveckling har genom politiska beslut blivit ett prioriterat mål och handlingsdirigerande för EU:s politik och lagstiftning. Hållbarhetskrav ska, precis som alla andra krav som ställs i en upphandling, vara proportionerliga och kopplade till kontraktsföremålet. Utöver miljökrav är krav på hållbara leverantörskedjor och sociala krav nu också vanligt förekommande.
EU kommissionen har definierat miljöanpassad offentlig upphandling som ett förfarande för de offentliga myndigheternas upphandling av varor, tjänster och arbeten med lägre miljöpåverkan över hela livscykeln, jämfört med varor, tjänster och arbeten med samma primärfunktion som annars skulle ha upphandlats. Det privata näringslivet ställer krav i motsvarande mån.

Nedan beskrivs i huvudsak miljökrav och för övriga hållbarhetskrav hänvisas till avsnittet Social hållbarhet inklusive konfliktmineraler.

Ett miljömärke är något som kan kommuniceras direkt till kunden och som ger en möjlighet att göra miljömedvetna val. Miljömärken såsom EU:s miljömärke, nordiska Svanen, tyska Blå ängeln, TCO Certified och ENERGY STAR m.fl. innebär att de 10-30% mest miljöanpassade produkterna och tjänsterna inom ett visst område belönas med ett miljömärke. Miljömärkningskriterier finns för bl a bildskärmar, datorer, skrivare, kopiatorer, återtillverkade tonerkassetter samt för kontorspapper.

Producentansvar innebär att producenter ansvarar för att samla in och ta hand om uttjänta produkter och/eller material. Producent­ansvaret är ett politiskt styrmedel för att uppnå miljömålen. Tanken är att det ska motivera producenter att ta fram produkter som är mer resurssnåla, lättare att återvinna och som inte innehåller miljöfarliga ämnen.
Producentansvar finns inom ett flertal områden med koppling till IT-produkter. Till exempel omfattar producent­ansvaret elektriska och elektroniska produkter, batterier och förpackningar.

Producent­ansvaret för el-avfall infördes i Sverige redan 2001, samtidigt startade ”Elretur”, ett samarbete mellan El-Kretsen och kommunerna. Elretur innebär att kommunerna ordnar bemannade mottagningsstationer, oftast vid återvinningscentraler, där hushållen kostnadsfritt får lämna sitt el-avfall. El-Kretsen ordnar så att den mottagna uttjänta elektroniken hämtas och transporteras till en av El-Kretsens kontrakterade återvinnings­företag där förbehandling och återvinning sker på ett miljöriktigt sätt enligt gällande lagar och regler.

Elretur omfattar både elektriska och elektroniska produkter samt bärbara batterier (förordning om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter (SFS 2014:1075) samt förordning om producentansvar för batterier (SFS 2008:834). Sverige har 290 kommuner och ett par tusen producenter är registrerade. Läs mer på elkretsen.se